Vissa dagar går det bättre, andra går det mindre bra.
Jag har haft två underbara dagar, två dagar där jag kunnat släppa tankarna på vad som komma skall, lite i alla fall, självklart finns dom där men ibland kan jag fokusera på annat..
Idag var allt bra till en början, sen fram emot kvällen rasade jag igen, det bara kommer över mig, jag får rejäl ångest, paniken som griper tag i kroppen och skakar om mig inifrån och ut är hemsk, vidrig på alla vis.
Iris är mitt barn, min skatt jag värnar ömt om, min underbara hund som jag älskar mer än allt annat, jag gör verkligen det - Älskar henne mest av allt.
Hon kom in i mitt liv när jag mådde riktigt dåligt, som en räddande ängel hjälptes vi åt att bygga ett liv tillsammans med den största fokusen på henne.
Hon har lärt mig att lita på folk igen, att våga vara social, att se livet med lite ljusare syn.
Iris har varit med mig överallt, vi har åkt tåg, buss, bil.. sen dag ett!
Jag har lagt hela min själ, all min kärlek på underbara vackraste Iris, och vi har verkligen blivit ett.
Dagen då domen kom, min älskade skatt har cancer som spritt sig i hela kroppen.
Jag kan inte skydda henne, jag kan inte hjälpa henne, jag som är hennes trygghet kan inte ge henne de liv hon verkligen förtjänar.
4,5 år är inte lång tid, hon har ju så mycket mer att ge, VI har så mycket mer att ge.
Några månader, inte ens ett år, sa Veterinären.
Visst jag ser att det går fort, knutorna svullnar och sprider sig, jag kan se minimal förändring i hennes energi, men fy fan.. Jag har aldrig hatat livet såhär innan.
Jag vet att detta kommer att ske förr eller senare med alla djur man skaffar,
men inte såhär tidigt!!!
Mitt hjärta är totalt demolerat, jag vill inte andas för varje andetag gör så förbannat ont, varje dag som passerar är en dag närmre den dagen hon inte finns mer..
Ett liv utan Iris.. finns de ens?
Jag vill inte .
Min själsfrände, min skatt.. min vackra underbara Iris.
Jag är inget utan dig.
Jag vet att inget blir bättre av att hata, det är inte livets fel att Iris inte får leva,
det är ett faktum, det är livets hårda gång.
Men det är orättvist, så jävla orättvist.
Iris är min mening med livet, Jag kommer finna en ny men Iris har och kommer alltid att ha den största biten att mitt hjärta.
