Ett "snabbt" inlägg

Tänkte bara flika in här innan vi börjar fira Nyår.

Detta året har varit ett av de värsta åren för mig på länge, jag har varit otroligt ledsen och jag avslutar dessvärre detta året med ångest i magen min.
Det är mycket som hänt, men mycket bra också.

Jag lovar mig själv att 2015 blir året då jag tar tag i mig själv igen, hittar tillbaka till den jag är även om det kräver att jag tar vissa jobbiga beslut.
Jag måste känna mig bekväm i mitt liv igen, känna att jag hör hemma.

Gott nytt år folket!

GOD JUL elle något..

Så igår åkte vi ut och handlade julklappa/ar, jag kombinerade F's julklapp och födelsedagspresent eftersom han ( precis som jag ) fyller år så nära jul.
Sen åkte vi hem och slappade ett tag, F åkte på kvällen till sin familj och firade jul, jag stannade hemma och kopplad av lite, av någon anledning är jag mer depp denna julen än vad jag brukar vara vid jul... vet inte om jag känner att det är så uppenbart hur otroligt fel julen är för mig..

Jag spenderade kvällen framför Vänner mest, läste två tidningar, åt, duschade och bara slappade, idag ska jag ju jobba hela kvällen så jag ville bara vara ifred och ta det lugnt igår.
Jag öppnade idag julklapparna från Pappa och F, allt är jätte fint.. får visa det i nästa inlägg typ i morgon för i kväll kommer jag nog bara dunsa ner i sängen när jag kommit hem!

Jag ska alldeles strax göra mig i ordning för jobb, men här är en bild på sakerna jag shoppade igår förutom julklapparna:)

Julen är inte för alla, men Julmust - Must have!

Snart är julen här, på tisdag är den dan före dan, jag firar inte jul mer än kanske lite mys sådär, men nej annars är jag inte alls förtjust i julen, jag älskar tiden innan, när julmusten gör debut i affärerna, när julgodiset kommer och allt annat sådant.. men självaste julafton kan jag faktiskt klara mig utan.
Självklart hade det varit mysigt att fira en ordentlig jul med en bunt människor man verkligen älskar, men min släkt och familj är så utspridd...
När mina föräldrar skildes när jag var nio år, då försvann den där riktigt mysiga känslan vid jul, för fram tills dess hade vi alltid varit jätte många under julafton och jag älskade verkligen det.
Men ja, efter skilsmässan dalade det bara neråt, ena sidan av släkten vart ovänner och plötsligt firade man jul 3-4 gånger och då tappade man liksom den mys-känslan, det var bara ett evigt massa farande hit och dit, ett ur dåligt samvete varje julafton man inte spenderade hos den ena föräldern.

På något vis har vi på Pappas sida ändå lyckats behålla en känsla av jul, efter skilsmässan firade jag, Pappa, farmor och farmors man alltid hemma hos Farmor, i hennes stora hus framför hennes öppna brasa.. det var faktiskt riktigt mysigt.
Men så gick hon hastigt bort i April 2009 och sen dess har det liksom inte funnits någon anledning för mig att verkligen fira ordentligt, i år firar jag på jobb, jag jobbar hela kvällen och det ska faktiskt bli riktigt skönt.

Där är många av vårdtagarna som inte har någon att fira med, och att då få sprida lite glädje hos dom känns ju bättre än något faktiskt..
Självklart ska jag ge några julklappar till dom närmsta och men jag vill liksom inte göra någon big-deal av det hela.
Men jag saknar verkligen den barnsliga glädjen inför jul, att räkna ner dagarna och känna spänning inför när alla gäster ska komma, och de där riktiga bitande julkänslorna, jag saknar det!

Bild från förra året, jag älskar trots allt Julmust <3

This is the place where I hide.

Ett av mina syften med att starta upp en helt ny blogg är att jag ska kunna vara helt öppen, jag kan ofta känna att jag inte har någon att prata med ( ta inte illa upp ni som känner mig, jag vet att ni finns där) även om jag kanske har det, Ni vet att ibland kan man känna sig i vägen med sina bekymmer och man vet liksom inte riktigt vart man ska vända sig, ibland behöver man inte ens något svar, man behöver bara få ut det på något vis, och då tänkte jag att bloggen skulle bli min "Spyhink" där jag kan kräka ur mig allt jag tänker på som jag känner att jag inte orkar sitta och prata med någon om egentligen men ändå vill ha ut.
Jag är en extrem tänkare, jag analyserar,demolerar osv osv alla funderingar, jag misstolkar, övertolkar, läser in för mycket .. ja ni vet sådär man gör när man är osäker.

Så för att få ur mig något jag ofta tänker på så börjar jag med detta.

Jag har så länge jag kan minnas känt att jag är en börda, att jag är i vägen för folk, dom jag känner men också nya människor som jag precis träffat, jag känner att min kunskap är inget att ha och att ju färre ord jag yttrar desto bättre eftersom dom bara kommer dumförklara mig.
Jag har en väldigt låg självkänsla och ett hyfsat dåligt självförtroende men båda ligger på hög nivå när jag gör något jag verkligen trivs med, typ som att jobba, när jag jobbar så känner jag för det mesta att jag vet vad jag gör, jag känner att jag har en roll, jag har en plats, jag har ett syfte liksom.
På hunddagiset när jag var delägare där, så kände jag väldigt starkt efter ett tag att jag hade en roll som passade mig perfekt, även om jag av många andra anledningar kunde känna mig osäker.
När jag får gå in i en roll där jag trivs så klarar jag av att stå på mig, säga ifrån och låter mig sällan bli överkörd.

Nåja, annars i mitt privatliv, är jag grymt rädd att vara i vägen, säga fel, förstöra något, det är så ofta jag känner mig som en dålig människa, dotter, flickvän, kompis etc.

Jag är uppväxt där omständigheterna gjorde att jag inte hittade mig själv, jag kände mig otroligt ofta oönskad, anklagningar fick mig att känna att Nej jag är nog inte så uppskattad här, jag minns att jag redan vid 10 års åldern tappade lusten att leva, jag minns att jag låg på golvet och skrek att jag inte ville finnas längre, dränkt i en panikattack, en av många.
Jag orkade inte höra att allt är mitt fel, att jag hade gjort det ena och det andra fel, att jag hade snott saker jag aldrig hade rört egentligen. Jag blev utskälld, skriken på ( nytt ord?) var och varannan dag.
Jag blev aldrig trodd hemma, vid 14 års ålder fick jag höra att jag skulle "sköta mitt och skita i andras".

Varför jag berättar just detta är för att det har påverkat mig så otroligt mycket, jag har blivit rysligt illa behandlad och gått igenom saker jag inte önskar min värsta fiende, men min situation i hemmet mellan 9 års ålder och 15 år är det som har påverkat mig mest av allt, fått mig att tvivla på mig själv, gjort mig reserverad mot mänskligheten och att jag otroligt snabbt och lätt tappar förtroendet till folk.
Jag lägger otroligt mycket skuld på mig själv, för det är så jag har blivit lärd, uppvuxen med- Att allt är mitt fel.

BUHU stackars Michaela! Nej inte alls, detta är inget tyck-synd-om-mig-inlägg, jag bara berättar hur jag tänker, att man formas så otroligt mycket under sin ungdom, att jag än idag tvivlar så otroligt mycket på mig själv, att jag kan ta åt mig skulden för saker som jag inte ens är i närheten av att vara skyldig till. Jag ber om ursäkt för allt.
Detta har också gett mig en sådan enorm ångest och rädsla att bli lämnad, att inte bli omtyckt, att bli dömd innan jag haft en chans att visa vem jag är, på insidan.

Men en otroligt positiv sak som kom ut av detta är också att jag blev självständig väldigt tidigt, jag slutade lita på folk runtomkring, utom Pappa,  Pappa är min hjälte men det kan vi prata om i ett annat inlägg.
Jag slutade i alla fall lita på folk väldigt tidigt och roade mig med min ensamhet, lyssnade på musik, stängde in mig i min bubbla och lät omvärlden försvinna.
Jag lärde mig vid 15 års ålder att ett annat sätt att gömma mig bakom världen var genom kameran, fotografera, då slapp jag som fotograf synas, men mina bilder kunde framhäva mina tankar.

En av de första bilderna jag tog med min första egna systemkamera, Nikon D40X , lite suddig nu när den skickats från sida till sida, och jag hade inte lärt mig hur man gör © 

Jag lärde mig hur jag fick ut min ångest genom bilder, denna bilden är dock från förra året, innan jag flyttade till centrala Helsingborg, jag bodde i ett område som framkallade sjuka mängder ångest hos mig - därav bilden!

Ja nu har jag tappat tråden lite, jag är så rörig när jag skriver mina funderingar, eftersom mina funderingar är väldigt många och spridda, jag vet att jag har gått tillbaka väldigt mycket i tiden i detta inlägg, jag vet att man inte ska gräva i sitt förflutna, men det finns några dörrar som aldrig stängts, dom som påverkar mig som mest.

Ursäkta röran.

Om Mickys

Omickys kan låta som ett konstigt bloggnamn, men  egentligen är det "Om Mickys" men jag försökte använda så få bokstäver som möjligt och använda mig av dom jag redan hade!

Jag börjar om ( igen)

Jag sitter här mitt i natten som vanligt och slökollar på Vänner, jag uppskattar nätterna när jag själv väljer att vara uppe lite längre, jag uppskattar det mindre när jag ofrivilligt ligger vaken hela natten och sover bort halva dagen.
Men i alla fall, de nätter då jag faktiskt väljer att vara uppe lite längre, då brukar jag kolla Youtube, lyssna på musik.. spana efter ny musik eller gammal musik som får mig att minnas tillbaka när jag var yngre ( låter urgammal nu.. menar typ mellanstadie/högstadie-åldern).. bara slappar och har lite egen tid.

Jag har haft en jobbig tid nu de senaste tre veckorna, från ingenstans fick jag en enorm längtan tillbaka till Helsingborg, till min lägenhet, till stan, havet.. Ja allt som jag hade där men inte har här.
Det är mycket som spelar in, men faktumet är att jag har mått ganska dåligt över min "hemlängtan", det är svårt att försöka göra sig hemmastadd i Kävlinge när jag bara vill till Helsingborg.
Mycket har nog med att göra att detta året verkligen har testat sina gränser, det har hänt mycket bra, men också alldeles för mycket jobbigt vilket har varit en konstig kombo med att bli sambo för första gången och samtidigt hantera känslor kring andra saker och hitta tryggheten i en ny plats, ett nytt hem.
Men idag, idag är första gången, dagen, på tre veckor som jag inte har känt en stor klump i magen av obehag över de känslor jag har känt, idag har jag tyckt att livet har varit skönt, kan bero på att jag öppnade mig helt i går för F, berättade precis hur jag kände och hur jag såg på det hela, att jag inte förstår precis varför jag känner som jag gör just nu, men att det är ett faktum.
Det var nog en lättnad att vara 100% ärlig, även om det är en smärtsam sanning, men det var en lättnad.. att veta att han vet hur jag känner och tänker, att jag slipper känna mig som en lögnare som låtsas som ingenting.

Men idag har jag i alla fall inte känt någon längtan tillbaka, idag har jag bara känt ren lycka.

Nåja.

Jag startade en ny blogg nu ja, jag kände för en "förändring".. då kan man ju tycka att det räcker att göra om bloggen men Icke, jag vill göra denna bloggen till en skrivhörna för mig, där jag kan vara öppen med känslor och funderingar, samtidigt som jag lika gärna kan skriva om vardagliga saker och lägga upp bilder från dagen, jaa okej kanske inte så värst stor skillnad, men nu blev det såhär!

Jag kommer pilla lite på bloggen nu i helgen, med headern och så..

Jag satt och fundera på något nu under tiden jag skrev, saker och ting kan förändras så drastiskt .
Jag hatar verkligen stora hastiga förändringar, och jag har otroligt svårt att hantera det.. beroende på vad det handlar om, jag vill gärna att saker och ting ska va så mycket som möjligt likadant alltid, samtidigt som jag gärna inte vill stå still och ibland vill att det ska hända saker.
Men ibland händer saker bara sådär, jag blev jätte paff när jag nu precis läste att en gammal kompis föräldrar ska skilja sig, dom har varit tillsammans jätte länge, gifta och allt, jag minns att jag tyckte dom passar så bra ihop, ett riktigt team, men nu var det några år sedan jag träffade dom, så när jag nu såg att dom valt att gå skilda vägar blev jag lite paff, tänk så mycket vi inte vet om idag, som kommer förändra hela vårt liv om några år, veckor.. ni fattar. Så obehagligt på något vis.. jag är konstig, lite för djup nu så här sent på natten.. eller tidigt på morgonen beror på hur man ser det.



Jaja, nu ska jag sova, avslutar med en bild som inte är speciellt ny, en bild på min vackra stad, Helsingborg!