This is the place where I hide.

Ett av mina syften med att starta upp en helt ny blogg är att jag ska kunna vara helt öppen, jag kan ofta känna att jag inte har någon att prata med ( ta inte illa upp ni som känner mig, jag vet att ni finns där) även om jag kanske har det, Ni vet att ibland kan man känna sig i vägen med sina bekymmer och man vet liksom inte riktigt vart man ska vända sig, ibland behöver man inte ens något svar, man behöver bara få ut det på något vis, och då tänkte jag att bloggen skulle bli min "Spyhink" där jag kan kräka ur mig allt jag tänker på som jag känner att jag inte orkar sitta och prata med någon om egentligen men ändå vill ha ut.
Jag är en extrem tänkare, jag analyserar,demolerar osv osv alla funderingar, jag misstolkar, övertolkar, läser in för mycket .. ja ni vet sådär man gör när man är osäker.

Så för att få ur mig något jag ofta tänker på så börjar jag med detta.

Jag har så länge jag kan minnas känt att jag är en börda, att jag är i vägen för folk, dom jag känner men också nya människor som jag precis träffat, jag känner att min kunskap är inget att ha och att ju färre ord jag yttrar desto bättre eftersom dom bara kommer dumförklara mig.
Jag har en väldigt låg självkänsla och ett hyfsat dåligt självförtroende men båda ligger på hög nivå när jag gör något jag verkligen trivs med, typ som att jobba, när jag jobbar så känner jag för det mesta att jag vet vad jag gör, jag känner att jag har en roll, jag har en plats, jag har ett syfte liksom.
På hunddagiset när jag var delägare där, så kände jag väldigt starkt efter ett tag att jag hade en roll som passade mig perfekt, även om jag av många andra anledningar kunde känna mig osäker.
När jag får gå in i en roll där jag trivs så klarar jag av att stå på mig, säga ifrån och låter mig sällan bli överkörd.

Nåja, annars i mitt privatliv, är jag grymt rädd att vara i vägen, säga fel, förstöra något, det är så ofta jag känner mig som en dålig människa, dotter, flickvän, kompis etc.

Jag är uppväxt där omständigheterna gjorde att jag inte hittade mig själv, jag kände mig otroligt ofta oönskad, anklagningar fick mig att känna att Nej jag är nog inte så uppskattad här, jag minns att jag redan vid 10 års åldern tappade lusten att leva, jag minns att jag låg på golvet och skrek att jag inte ville finnas längre, dränkt i en panikattack, en av många.
Jag orkade inte höra att allt är mitt fel, att jag hade gjort det ena och det andra fel, att jag hade snott saker jag aldrig hade rört egentligen. Jag blev utskälld, skriken på ( nytt ord?) var och varannan dag.
Jag blev aldrig trodd hemma, vid 14 års ålder fick jag höra att jag skulle "sköta mitt och skita i andras".

Varför jag berättar just detta är för att det har påverkat mig så otroligt mycket, jag har blivit rysligt illa behandlad och gått igenom saker jag inte önskar min värsta fiende, men min situation i hemmet mellan 9 års ålder och 15 år är det som har påverkat mig mest av allt, fått mig att tvivla på mig själv, gjort mig reserverad mot mänskligheten och att jag otroligt snabbt och lätt tappar förtroendet till folk.
Jag lägger otroligt mycket skuld på mig själv, för det är så jag har blivit lärd, uppvuxen med- Att allt är mitt fel.

BUHU stackars Michaela! Nej inte alls, detta är inget tyck-synd-om-mig-inlägg, jag bara berättar hur jag tänker, att man formas så otroligt mycket under sin ungdom, att jag än idag tvivlar så otroligt mycket på mig själv, att jag kan ta åt mig skulden för saker som jag inte ens är i närheten av att vara skyldig till. Jag ber om ursäkt för allt.
Detta har också gett mig en sådan enorm ångest och rädsla att bli lämnad, att inte bli omtyckt, att bli dömd innan jag haft en chans att visa vem jag är, på insidan.

Men en otroligt positiv sak som kom ut av detta är också att jag blev självständig väldigt tidigt, jag slutade lita på folk runtomkring, utom Pappa,  Pappa är min hjälte men det kan vi prata om i ett annat inlägg.
Jag slutade i alla fall lita på folk väldigt tidigt och roade mig med min ensamhet, lyssnade på musik, stängde in mig i min bubbla och lät omvärlden försvinna.
Jag lärde mig vid 15 års ålder att ett annat sätt att gömma mig bakom världen var genom kameran, fotografera, då slapp jag som fotograf synas, men mina bilder kunde framhäva mina tankar.

En av de första bilderna jag tog med min första egna systemkamera, Nikon D40X , lite suddig nu när den skickats från sida till sida, och jag hade inte lärt mig hur man gör © 

Jag lärde mig hur jag fick ut min ångest genom bilder, denna bilden är dock från förra året, innan jag flyttade till centrala Helsingborg, jag bodde i ett område som framkallade sjuka mängder ångest hos mig - därav bilden!

Ja nu har jag tappat tråden lite, jag är så rörig när jag skriver mina funderingar, eftersom mina funderingar är väldigt många och spridda, jag vet att jag har gått tillbaka väldigt mycket i tiden i detta inlägg, jag vet att man inte ska gräva i sitt förflutna, men det finns några dörrar som aldrig stängts, dom som påverkar mig som mest.

Ursäkta röran.